mail från sjätte maj 2015.

Hej, detta är du. 19 år, snart tar du studenten. Vad som händer efter det vet du inte, men du hoppas på jobb, körkort och lägenhet. Du mår just nu dåligt över att du och henrietta precis haft en helt underbar valborgshelg och nu inser att det nog inte kommer hända igen. Men du hoppas fortfarande. Även fast det ser väldigt mörkt ut just nu. Ni kanske är vänner iallafall? Det hoppas jag. Du är nu 29. Hon är 36. Har du inte kontakt med henne kanske du borde kontakta henne? Gör det. Vad har du att förlora? Hur är livet? Jag hoppas att vi inte gjort det till en besvikelse. Isåfall följer du ditt hjärta och ändrar på det! Det är inte för sent! Är du mer självsäker? Mer orädd och en mer balanserad människa? Det hoppas jag att du är! Jag är ju faktiskt bra mycket bättre nu än vad vi var för 2-3 år sedan. Jag hoppas vi gått i samma riktning och inte blivit sämre! Du är väl inte en tjockis? Visst, vi behöver inte någon perfekt kropp. Men lite måtta får det vara på eländet! Mår familjen bra? Om inte, så beklagar jag. Glöm aldrig bort mig, vad du kom ifrån. Vilken resa du gjort. Jag älskar dig. Det gör jag verkligen. Du är underbar, låt världen se det! Vi ska stå på berget, och vi ska skrika allt vad våra lungor klarar. Du och jag. Alltid. Inga mer ambulansfyllor hoppas jag! Markus? Har ni kontakt? Om inte, ändra på det. Spelar och sjunger du fortfarande? Det tror jag du gör! För musiken är trots allt våran flykt. Svetsar du fortfarande? Om du gör det och tycker om det, kör hårt! Om inte så skolar du om dig snarast! Varför inte liksom. Dig själv, 19 år och lite smått vilsen.