A letter from May 17, 2025

Till Moa-Li – från Moa-Li, inför Spanien Nu sitter du där på flygplatsen och ska snart säga hejdå till alla i Sverige, eller så har du kanske redan gjort de. Du lär vara livrädd, men kom ihåg hur mycket du har klarat av. Cornelia, tattmar, Rasmuss, anorexia. Alla dom sakerna har brutit ned dig för stunden, men sedan byggt upp dig igen. Nu står du här på andra sidan och är redo för ditt livs första stora äventyr. Det kommer bli bra. Allt kommer lösa sig oavsett vad. Jag tror på dig, lilla Moa-Li, Algot, Ida, alla andra kusiner och alla andra du älskar. Du klarar dehär❤️ här kommer ett fint brev som du alltid kan gå tillbaka till och läsa igen och igen. Hej älskling. Ja, jag säger det, för det är så du ska börja prata med dig själv – med värme, med kärlek, med förståelse. Du står nu inför något du länge vetat skulle komma, men som plötsligt känns så verkligt att det nästan gör ont. Det är dags att åka. Att ta steget ut i något helt nytt, och lämna det välbekanta. Det är dags att säga vi ses till alla de människor som gjort det här året till ett av de viktigaste i ditt liv. Och det är inte konstigt att det gör ont. För du har byggt något så värdefullt. Ett liv där du får skratta, känna, vara närvarande. Ett liv där du inte längre är sjuk, där du inte längre bara existerar – utan verkligen lever. Du har kämpat dig hit. Bit för bit. Steg för steg. Det här året har du blivit Moa-Li igen, på riktigt. Och du har inte bara blivit starkare, du har blivit modigare. Du har haft en vardag som varit vacker. Du har haft vänner omkring dig – Selma, Sofia, Ella, Yael, Meea. Du har haft träningar, skratt, skola, samtal i korridorer, sena kvällar, morgnar med frukost du faktiskt ser fram emot. Du har känt att du hör hemma. Det är klart att det känns svårt att släppa taget om allt det där. Du ska inte förminska det. Det är meningsfullt att det känns. Det betyder bara att du verkligen har levt. Men nu kommer nästa kapitel. Och det är inte ett kapitel där du börjar om – det är ett kapitel där du fortsätter växa. Du tar med dig allting. Allt du lärt dig. Allt du klarat av. Alla människor du älskar finns kvar – relationer som är äkta dör inte av avstånd. De hittar nya sätt att överleva. Tänk på alla gånger du och dina vänner har fått varandra att känna er hemma – ni kommer göra det igen, fast över videosamtal, brev, röstmemon, bilder. Tips till dig själv när det känns överväldigande: 1. Tillåt dig att sakna. Att känna hemlängtan betyder inte att du ångrat dig. Det betyder att du har något vackert att längta tillbaka till. Det är en rikedom, inte en svaghet. 2. Gör plats för det nya. För varje ny person du lär känna, för varje gång du skrattar åt något på spanska, för varje solig morgon i Madrid – påminn dig om att det inte konkurrerar med Sverige. Det får existera parallellt. 3. Skriv ner dina dagar. Anteckna vad du upplever, vad du tänker, hur du känner. Det kommer hjälpa dig att bearbeta, men också bli något du kan titta tillbaka på och se hur mycket du vuxit. 4. Ta hand om din kropp. Ät, vila, rör på dig på ett sätt som känns bra. Fortsätt vara snäll mot kroppen som burit dig hela vägen hit. 5. Sätt små mål. Istället för att tänka “jag ska klara ett helt år”, börja med “jag ska ta mig igenom första veckan”, “jag ska våga prata med en person första dagen”, “jag ska hitta ett favoritcafé”. Låt det stora bli smått. 6. Prata om hur du mår. Våga vara ärlig med både de nya människorna och de du har kvar hemma. Ingen förväntar sig att du ska vara superstark hela tiden – du behöver inte bära det här själv. 7. Påminn dig om varför du åker. Du åker inte för att fly något. Du åker för att du vill något. Du åker för att du är nyfiken, modig, redo. Du åker för att växa ännu mer. 8. Kom ihåg vad du redan klarat. Det finns dagar då du känt att du aldrig skulle komma upp ur mörkret – men du gjorde det. Du är inte den samma som du var då. Du är Moa-Li som överlevde, som tog sig vidare, som vågade börja leva. Och till dig som kanske läser det här en kväll i Spanien, med tårar i ögonen och lite för mycket i hjärtat: Du gör något så stort. Du vågar leva ett liv som är större än rädslan. Du vågar ta risker, öppna dig för nya människor, sörja det du saknar och ändå ge plats för nya erfarenheter. Du gör det här för att du vet att du förtjänar ett rikt liv. Och det är exakt det du bygger. Det kommer inte alltid vara enkelt, men det kommer vara meningsfullt. Du kommer inte tappa bort vem du är – du kommer hitta fler delar av dig själv. Och när du kommer hem – för det kommer du – kommer du inte bara ha överlevt året. Du kommer ha levt det. Och tills dess: fortsätt vara stolt över dig själv. Fortsätt lita på att du är värd det fina. Fortsätt leva med hjärtat öppet, precis som du redan gör. Jag älskar dig, /Moa-Li